en skäggig käftsmäll

 
 
conchita wurst vann eurovision song contest & det är hur härligt som helst tycker jag. jag var stolt över europa ikväll. det kändes som att alla europiska länder skrev under på att det inte spelar någon roll om man är en han, hon eller hen. om man har snopp eller snippa. om man har helskägg upptill & glittrig galaklänning nertill. skäggiga damen vann för att hen hade den mäktigaste låten & den bästa rösten. en rättvis seger. skäggiga damen vann över de söta pojkbandskillarna med blonderade toppar. över de polska utvikningsmodellerna som hängde fram tuttarna medan de utförde hushållssysslor. över de vackra balladdrottningarna & över de rutinerade smörsångarna. det visar att vi i europa har en väldigt fin människosyn. conchita var en värdig vinnare. extremt talangfull, en inspirationskälla för vilsna själar, beviset på att det inte "var bättre förr" & inte minst en skäggig käftsmäll till alla trångsynta & konservativa människor som förtrycker de som sticker ut.
 
 
 

att hitta sig själv

 
 
på min 25-årsdag så pratade jag & familjen om vad jag har uppnått hittills i mitt liv. jag har lite ångest över att jag inte är där jag vill vara. egentligen så vet jag inte VART jag ska, men jag vet att jag vill komma dit. när man har ett tydligt mål så är det enkelt att arbeta mot det. då kan man satsa. tuta & köra. men, jag är 25 år & fortfarande väldigt vilsen. på min födelsedag så pratade vi mycket om vad som har hänt i mitt liv under de senaste året också & jag hade ingen framgång att skryta med. inget examensbevis att vara stolt över. inget imponerade kontoutdrag att visa upp. ingen ring på fingret. ingen bebis i magen. vi har inte köpt större lägenhet eller finare bil. jag kan inte direkt säga att jag har utvecklats som människa. jag har ingen bucket list, men om jag hade haft en så hade jag nog inte bockat av särskilt många punkter. jag kan i alla fall bocka av att jag har känt & känner mig otroligt älskad. jag vet inte hur många gånger min familj har talat om för mig att jag är BÄST när jag har tvivlat på mig själv. för, när man känner sig vilsen så tvivlar man på sig själv hela tiden. & då finns det alltid någon där som talar om för mig att jag är BÄST. att min tid kommer. att 25 år faktiskt inte är någon ålder. kom ihåg att du är bäst.
 
 
jag blev påmind om att jag åtminstone har åstadkommit EN bra sak under mitt 24:e år: jag adopterade min hund. jag såg till att en hemlös hund fick lämna sin bur på irland & komma till mig i sverige. & som jag har kämpat för honom! jag har slitit som ett djur & fått en trogen livskamrat i gengäld. det är jag stolt över. det har varit en investering. min kurt gör mig glad varje dag. han tycker på riktigt att jag är bäst i hela världen. jag är säker på att han kommer att förgylla mitt 25:e år. jag är säker på att jag kommer att känna mig älskad under mitt 25:e år. men, jag är inte säker på att jag kommer att hitta mig själv under mitt 25:e år. jag vet ju inte ens vad det är jag letar efter.
 
 
 

en riktig kvinna

 
 
den senaste tiden så har det blivit en skyldighet för oss bloggare att visa upp våra brister. samhället har gjort det till vårt ansvar att visa upp hur "riktiga" kvinnor ser ut. man ska visa upp sig osminkad, le stort trots att tänderna är sneda, man ska inte retuschera sina bilder eller använda filter, man ska vara stolt (eller, låtsas vara stolt) över sin acne & sina osmickrande valkar. om man inte visar upp sina brister offentligt så ska man ha på sitt samvete att man bidrar till det osunda idealet som får unga tjejer att må dåligt. man ska ha i bakhuvudet att alla ens läsare jämför sig med en & därför ge dem något riktigt svagt att jämföra sig med. plötsligt så har man som bloggare fått ett personligt ansvar för unga tjejers välmående & man ska vara en god förebild genom att helt enkelt vara medelmåttig. det är en sanslöst stor press. jag har alltid engagerat mig i hälsohets, träningshets, kroppshets & vikthets, men jag tror inte att man måste visa upp sina egna brister för att kunna påverka unga tjejer på ett positivt sätt. jag tror inte att mina läsare skulle känna sig finare i sin acne för att jag spelade in en video där jag visade upp min dåliga hy. tvärtom så tror jag att man blir en ganska sorglig figur om man måste gotta sig i andra människors skönhetsfel för att trivas med sig själv.
 
 
visst skulle jag kunna visa upp mina komplex för hela min läsarskara. jag skulle kunna visa hur jag ser ut när jag är nyvaken, när mina ben är orakade & kanske hoppa upp & ner i kameran för att visa för alla hur min rumpa dallrar. men, vad är poängen? vilka trasiga själar ska räddas av att jag skyltar med mina komplex? & varför ska jag hänga ut mig själv & bli uppäten med hull & hår för att andra människor ska trivas bättre med sig själva? ska mitt osminkade ansikte, mina håriga ben & min otränade rumpa bevisa för unga tjejer hur "riktiga" kvinnor ser ut? är det verkligen min kamp? är det verkligen mitt ansvar att vara den "riktiga" kvinnan som ska få unga tjejer på rätt väg i livet? vilken ung tjej ska få en sundare självbild av att jag serverar alla mina fel på silverfat & därmed uppmanar min ganska hårda publik att tycka & tänka om hur jag ser ut? 
 
 
vi har alla komplex. de fulaste av oss & de vackraste av oss. de mest framgångsrika & de mest misslyckade. de mest självsäkra & de mest osäkra. vi brottas alla med våra egna hjärnspöken & vi blir inte av med spökena för att vi jämför oss med människor som vi anser vara sämre. vi kan inte bota våra komplex genom att jämföra oss med människor som är "riktiga" istället för människor som är "perfekta". kärleken & acceptansen till det egna jaget ligger mycket djupare än så & man kan faktiskt älska sig själv utan att för den sakens skull tycka att man är perfekt. man är ingen hycklare för att man påstår att man älskar sin kropp & sedan inte vill zooma in sina celluliter. man kan vara helt & hållet tillfreds med sig själv & ändå ha saker som man vill förändra. det är mänskligt & man är ingen dålig människa för att man inte vill exponera de områden som man är som mest osäker över.
 
 
vi ser "riktiga" kvinnor varje dag. våra tjejkompisar, våra kollegor, våra mammor & våra grannar. taxichauffören, tjejen i kassan, brevbäraren, veterinären, frisören & tjejen som kokar vårt take away-kaffe är alla "riktiga" kvinnor & vi är kloka nog att veta att medelkvinnan (om det nu finns en sådan) inte ser ut som en fotomodell. att vi följer bloggar, bläddrar i tidningar, tittar på tv & fördjupar oss i  hollywoodfilmer är ju för att vi vill se något annat än medelkvinnor. vi vill se skönhet som är så storslagen att vi inte kan sluta titta. vi vill fascineras av kroppar, hår & ansikten som i våra ögon är perfekta. & kvinnorna är inte mindre "riktiga" för att de är opererade, retuscherade, sminkade, stylade & så perfekta att vi ibland känner oss som troll i jämförelse.
 
en "riktig" kvinna kan se ut precis hur som helst. det enda jag kan garantera är att hon har minst lika många komplex som du.
 
 

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0